Vill du rita en hel stad? Frågan måste vara varje arkitekts dröm – och mardröm. Gustav Albin Pehrson fick 48 timmars betänketid. Sedan svarade han ja.
Året var 1943, mitt under pågående världskrig, och platsen Richland i USA där den första av sedermera fler, hemliga anrikningsanläggningar för plutonium skulle byggas inom ramen för president Roosevelts s. k. Manhattan Project. Ett oskyldigt täcknamn för den planerade verksamheten, som var att före det nazistiska Tyskland framställa en atombomb.
Gustav Albin Pehrson var 61 år, svensk, men sedan fyrtio år bosatt i USA dit han utvandrat som 23-åring från Stockholm 1905. 1943 hade han gjort sig känd som en man med koleriskt humör. Men också som en arkitekt som snabbt fick arbetet ur händerna, effektivt och till hög kvalitet. Och nu var det bråttom.
Det ökenartade området mitt i den södra delen av delstaten Washington hade valts som plats för anrikningsanläggningen, The Hanford Site, av två skäl: Det ödsliga läget och en nyanlagd damm som kunde förse kärnkraftsverket med kylvatten. Anläggningens konstruktionsarbetare och personalen som senare skulle bemanna den, behövde alla någonstans att bo. Några med och några utan familjer. Via konstruktionsföretaget DuPont, uppdrog regeringen åt Pehrson att planera en stad för på sikt 16 000 invånare med 6 500 bosatta i en första fas. Efter senast 2,5 månader skulle han presentera planer för vägdragningar, bostadskvarter, offentliga byggnader, vatten- och avlopp, belysning, bostäder – rubbet.
Staden skulle ha sådan kvalitet att hög arbetsmoral skulle kunna upprätthållas bland de anställda, som fick finna sig i att ha sina telefoner avlyssnade och se sin privata post granskad av myndigheterna. Ändå valde Pehrson ett demokratiskt angreppssätt:
– God moral uppnås inte genom dåliga bostäder. Inte heller genom klass- och löneskillnader. Ingen stad förmår helt utplåna sådana olikheter i USA, där traditionen är att göra karriär och visuellt visa sin status. Men som planerare gjorde vi vad vi kunde för blanda så många bostadstyper som möjligt inom ett och samma kvarter, skriver han i en rapport till sin uppdragsgivare, den i dag enda dokumentation som finns om hur han tänkte kring sitt stora projekt.
Han fick uppdraget i mars 1943. Byggnadsarbetet inleddes i april. I juli kunde stadens första invånare flytta in i nya hus. Vid årsskiftet stod 1 600 hus klara.
Pehrson fortsatte att leda arbetet med Richland fram till 1951. Då hade han ritat flera offentliga och kommersiella byggnader, och – inte minst – utvecklat 26 olika privatbostads-prototyper benämnda A-Z (av vilka hälften utvecklades efter andra världskrigets slut): Parhus- och enfamiljshus i ett och två plan samt baracker för ensamstående män och kvinnor.
Husen byggdes på plats och från grunden med material som, med undantag för trävirket, framställdes på byggplatsen. Byggnadernas enda hierarki skulle ligga i deras storlek, alltså i antalet rum. Inte i plan- eller materialkvaliteten som var lika hög i alla hus: Betsade trägolv i bostadsrummen, linoleum i kök och badrum, målade väggar, platsbyggda skåp, trälister runt dörrar, fönster och golv, rymliga garderober, källare och möjlighet att vädra tvärdrag i alla rum.
Genom Perhsons nämnda demokratiska ansats, blandades hög- och låginkomsttagare i kvarteren där högre hus placerades långt in i kvarteren och lägre hus i vinkel mot endera gatan, eller de grönytor som skiljde bostadskvarter från områden för fritid och arbete. Oavsett storlek placerades huset på en rymlig tomt, för brandriskens skull under den ökenheta sommaren. Gemensamma parkeringsytor medförde bostadsgator, relativt fria från biltrafik, så att barnen själva skulle kunna gå till och från skolan. Kommersiella centra spreds så att alla inom ett kvarter kunde handla på gångavstånd.
Den som studerar planer och ritningar finner en imponerande, om än ibland finstilt variationsrikedom i byggnaderna, som ibland inte var alldeles uppenbar för de nyinflyttade:
– Många gick vilse. Jag kommer ihåg en gång då en lite överförfriskad man mitt i natten kom in i vårt hus i tron att det var hans, berättar Virginia Woodward i en film som staden Richland gjort om husens historia.
Alla fick inte heller omedelbart plats i de av Pehrson ritade husen. Under den tidiga, mest intensiva expansionsfasen uppfördes i tillägg ca 1 800 prefabricerade hus, som från början utvecklats för ett War Housing-projekt i Knoxville, Tennessee. I det minsta av dessa hamnade Roger Rhorbacher, 85, som i skrivande stund ännu arbetar som guide på Richlands stadsmuseum.
– Jag var 24 år och ungkarl, så mig kunde de stoppa var som helst. Men, allvarligt talat, utrymmet räckte för mig. Jag bodde bra.
Det kan vara värt att påtala skillnaderna mellan Richland och regeringen Roosevelts tidigare New Deal-projekt, som genom att skapa arbetstillfällen ytterst syftade till att häva den depression som inleddes med börskraschen på Wall Street 1929. Likaså skillnaden mellan Richland och andra bostadsprojekt som under kriget uppfördes med staten USA som beställare. Dessa placerades nära redan utvecklade samhällen vid fabriks- eller försvarsområden, och kunde dra nytta av arbetskraft, utrustning och service som redan fanns på plats. Likaså hade de uttalade målgrupper, företrädesvis skötsamma men obemedlade arbetslösa.
Ingenting av detta fanns i Richland, där Gustav Albin Pehrsons ca 350 man starka stab, till följd av projektets hemliga karaktär, inte fick några upplysningar om vilka som skulle bebo husen och där all tillverkningsindustri som behövdes för anläggningsarbetet måste byggas upp från grunden – då försvarsmakten beslöt omvandla Richland till stad bodde endast ett par hundra jordbrukare i området.
De av Pehrson valda hållbara men enkla materialen uppskattades inte av alla som flyttade in:
– Badkaren var gjutna i rå betong. Många tappade medvetet saker i dem så att de skulle krackelera. Då kunde de få nya av emalj, berättar Joan Sherwood i ovan nämnda film. (Ett minne som dock inte kan bekräftas genom några av de materialbeskrivningar som finns bevarade).
Men när andra världskriget sedan länge var över och USA beslöt sälja Richlands bebyggelse på den privata marknaden var läget förändrat. De gediget byggda husen med sina hållbara inredningar var så efterfrågade att utförsäljningen 1957-60 fortfarande räknas som nationens mest inkomstbringande fastighetsaffär.
Varifrån hämtade Gustav Albin Pehrson sin inspiration? Efter studier vid KTH och universiteten i Uppsala och Oxford, England, hade han inlett sin amerikanska arkitektkarriär som ritbiträde på olika kontor i Chicago, innan han flyttade till Spokane i östra Washington där han startade eget 1916. Då han fick uppdraget att rita Richland var han en etablerad stilpluralist som under trettio års tid flyhänt växlat från ornamenterad nyrenässans till dekorativ art deco. Ingenting, alls, i hans tidigare verksamhet skvallrade om den rakt-på-sak-arkitektur som i Richland är uppenbar in i minsta detalj.
Det blygsamma antal amerikanska historieskrivare som ägnat Pehrson sin uppmärksamhet, påtalar gärna släktskapet mellan Pehrsons planlösningar och amerikanska byggnadstyper som varit populära före kriget. Främst det kvadratiska American Foursquare House (ca 1895-1930) och den Tudor respektive Colonial Revival som blomstrade under 1920-talet. Översiktsplaneringen med sin ymnigt förekommande grönska härleds till Ebenezer Howards trädgårdsstadsideal. Pehrsons syfte – i förlängningen regeringens – skulle ha varit att skapa trygghet. Richland skulle se ut som en stad, och ha hus som såg ut som hus; manifestera normalitet, trots de exceptionella omständigheterna kring Richlands tillkomst.
För en svensk är det emellertid omöjligt att bortse också från likheterna mellan Richland och funktionalisternas ABC-stad, där grönytor skilde kvarteren för boende, arbete och fritid, där varje bostadsområde hade gångavstånd till ett eget centrum med affärer, postkontor och bank, där barnen hade gångavstånd till skolan och där kollektivtrafiken – i Richlands fall matarbussarna till anrikningsanläggningen – gynnades framför biltrafiken.
Spår av Pehrsons ursprungliga centrumanläggningar finns ännu kvar i Richland, även om de är svårupptäckta i dag. Med privatiseringen upphörde det underhåll som staten tidigare stått för, också av bostadshusen. Efter årtionden i enskild ägo är dessa numera ibland kraftigt om- och tillbyggda. Gamla fönster har satts igen och nya tagits upp, parhus har omvandlats till enfamiljshus, fasadklädslar bytts och carports tillkommit. Men förbluffande många bostadshus finns också kvar i praktiken helt oförändrade. I synnerhet i västra delen av stan längsmed den gamla County Road (i dag George Washington Way) och längsmed Columbia River – ett pittoreskt vattennära läge där de flesta av förmännen och cheferna kom att bosätta sig, Gustav Albin Pehrsons demokratiska ambitioner till trots.
Redan i sin samtid ansågs Richland kvalitativt ligga snäppet över bostadsområdena i sina plutoniumproducerande systerstäder Los Alamos, New Mexico, och Oak Ridge, Tennessee. Alla i Richland tycks också i dag vara medvetna om A-Z-husens unikitet. ”En nationens skatt” står det på kartongerna till hängen i ”genuine 24 K finish brass” som, med hustyperna som modell, säljs till seniorföreningens fromma.
– Jag bor i ett!, säger många vi möter. Och detta med stolthet, oavsett generation.
Under kalla kriget producerades över 60 procent av USA:s plutonium i Hanford. 1950 hade Richlands befolkning växt till nästan 22 000 invånare. I dag är invånarantalet nära nog det dubbla. Men anrikningsanläggningen finns inte längre kvar. Hanford är i stället en forskningsanläggning, med fokus bland annat på sambandet mellan radioaktiv strålning och cancer.
© Lena From, TT, 2005