MIMOSA – VÅREN ÄR HÄR
MOBILE HOMES FLYTTAR INTE GÄRNA
MANNEN SOM GJORDE SUBURBIA MODERNT
FOOTHILL COLLEGE – GESTALTAD LIVSMILJÖ
ARKITEKTUR NÄR KONSTNÄRERNA FÅR VÄLJA
EN FRANK AVVECKLING
SVAMPSKOLOR AV OLIKA SORT
HAJAR DU TUGGET?
AVSLUTNINGSVIS… 

Välkomna till ett nytt nummer av Prärie-Nytt! Detta på temat “stugbyar” i den breda och möjligen okonventionella betydelsen “samlad bebyggelse som tillkommit enligt ett sammanhållet gestaltningskoncept vid ett och samma tillfälle”. Men först firar vi vårens ankomst!

Mimosa – våren är här! 

Mimosaträden har slagit ut och färgar världen gul! Ja, egentligen har allting slagit ut: Mimosan, rosebud-träden, kamelian, magnolian, den knallorange kaliforniska vallmon (och en massa andra växter som red. inte kan namnen på)… Men det är mimosan som signalerar att våren är här. Och det ska självklart firas! På våren kan man nämligen börja luncha utomhus igen. Eller bruncha. Och i USA finns ingenting mer typiskt att dricka till sin brunch än – såklart – en Mimosa.

Drinkens ursprung är något oklar. Vissa källor hävdar att den stammar från Spanien. Andra hävdar att den uppfanns av en bartender på Ritz i Paris 1925, som en variant av drinken Bucks Fizz, vilken har samma ingredienser och uppfanns av en bartender på Buck’s Club i London 1921.

Hur drinken blev USA:s lunch- och brunchdrink Nr1 är även det höljt i dunkel. The New York Times konstaterar i en artikel 1966 att dåtidens brunchfavorit Bloody Mary börjar få konkurrens av Mimosan. Filmregissören Alfred Hitchcock tillskrivs av många äran av att ha gjort drinken populär, eftersom han ofta sågs dricka den till lunchen. Eller brunchen.

Receptet?

Lika delar champagne (helst äkta amerikansk) och apelsinjuice.
Fyll ett glas med is, slå över apelsinjuice och toppa med champagnen.

 (Buck Fizz har 1/3 juice, 2/3 champagne och serveras utan is).

Mobile homes flyttar inte gärna

Många av redaktionens arkitekturguider är inte nyskrivna direkt. Det har sina för- och nackdelar. Ibland finns byggnader och områden inte längre kvar. Redaktionen hade till exempel nyligen bespetsat sig på att få se en av få bevarade bensinmackar i streamline modern-stil från 1924, men där den stått pågick ett nybygge för fullt. (Då var guideboken som tipsade ändå förhållandevis modern, från 2007).

Till fördelarna med våra gamla böcker hör att många byggnader och områden faktiskt finns kvar, i en helt annan natur-uppvuxen miljö än den som guideböckerna beskriver, med en helt annan patina och ibland också med ett oväntat framsynt arkitekturhistoriskt öga. Så uppmanar till exempel en guidebok från 1973 studier av de ”stora mobila husparker som börjat anläggas på senare tid”. Dessa har redaktionen såklart besökt (den bor också granne med en sådan).

Idag lär cirka 17 miljoner amerikaner bo i någon av USA:s uppskattningsvis 38 000 mobila husparker i varierande storlek från 5-1000 hus. Riktiga mobile homes är byggda före 1976, då USA:s Department of Housing and Urban Development – HUD – införde olika regler också för vad (relativt sett) billiga, prefabricerade byggnadstyper ska tåla. Detta kan vara anledningen till att många mobila husparker uppfördes då guideboken skrevs, med vetskap om att regleringar skulle införas men innan de trädde i kraft. Gemensamma nämnare för äkta mobile homes är också att de i sin helhet byggs i fabrik, består av en eller två delar, har fraktats till sin plats på en trailer och kan flyttas på nytt. För många utan så kallad kreditvärdighet, till exempel krigsveteraner och unga familjer, var de mobila husen därtill den enda möjligheten att skaffa ett eget boende.

Eftersom äkta mobile homes alltså inte nödvändigtvis följer några lagstiftade säkerhetsregler, och tillkom med en beräknad livslängd på 30-50 år, finns idag mobila husparker i högst varierande skick. Några befinner sig i olika grader av förfall. I delstater som Mississippi och North Carolina, där många fattiga bor i slitna mobila hem-parker, har delstatsledningarna infört regleringar som försvårar möjligheterna att flytta husen, och underlättar för tillstånd att riva husparkerna av sanitära skäl. Också i Kalifornien har över 400 mobila husparker rivits under de senaste 20 åren, men av andra skäl: Markägarna som upplåtit plats för husen har fått bättre betalt för att sälja den för annan verksamhet. De mobila husparker i norra Kalifornien, som guideboken rekommenderade för studier 1973, frodas idag som väl underhållna, attraktiva bostadsområden och  marknadsförs till specifika målgrupper, som LHBTQ-personer, kvinnor eller seniorer. Om Försäkringskassans omtanke räckte ända hit, hade det kanske ett mobilt hem blivit hemvist för den åldrande redaktionen och eventuell utgivningsplats för ett framtida Senior-Nytt.

Mannen som gjorde Suburbia modernt

Vem fick amerikanerna att vilja bo modernt? Frank Lloyd Wright? Richard Neutra? Frank Furness? Rudolph Schindler? Fel, fel, fel! Rätt svar är Joe (Joseph) Eichler, i varje fall om vi håller oss till the Bay Area runt San Francisco och San Jose. Efter Andra världskriget fram till tidigt 1970-tal uppförde han som byggherre ett 50-tal bostadsområden mer än 11 000 bostäder (Eichler homes) just i Kalifornien. Alla i en distinkt modernistisk stil som arkitekturpressen beskrev som ett risktagande, men som en stor grupp medelklassamerikaner tog till sitt hjärta. Husen är idag eftertraktade och ofta autentiskt restaurerade till ursprungligt utseende. I några av områdena har de boende till och med tagit fram ett slags bevarandebestämmelser, så att nya husägare inte oavsiktigt ska förvanska byggnaderna eller landskapsgestaltningen.

Förorten – Suburbia – blev på 1950-talet inkorporerad med den amerikanska drömmen. Före kriget hade förorten varit en plats för samhällets elit. Men med entreprenörer som Eichler i Kalifornien och William J Levitt på östkusten fick vanliga medborgare råd att flytta ut från de alltmer förslummade stadskärnorna. Detta möjliggjordes genom standardiserad produktion, frikostiga statliga lån (utan statliga subsidier, ingen demokratisk stadsplanering!), generösa ränteavdrag och tillgång till bilar med överkomligt pris. Att staten ville ha mer utbredda, glesbefolkade städer hängde också samman med kärnvapenhotet under kalla kriget: En utspridd befolkning är svårare att bomba bort.

Eichler var inte själv arkitekt, utan husen utvecklades tillsammans med arkitekter som delade hans vision: Claude Oakland, S Robert Anshen, William Stephen Allen, A Quincy Jones och Frederick Earl Emmons. Med undantag för de allra tidigaste husen, som hade bärande väggar, konstruerades de med trä- eller stålpelare som bär upp bjälklag i trä. Detta möjliggjorde öppna planformer och stora variationsmöjligheter utifrån ett antal standardelement. Fram till Korea-kriget användes ofta massiv redwoodpanel till väggarna. Senare fick materialbrist Eichler att övergå till laminerade skivor och masonit.

Det typiska Eichlerhuset är svårt att studera från gatan om man är intresserad av annat än garage. Bostadsdelen ligger bakom garaget, omgiven av ett hög träplank. Denna utformning fyller två funktioner: Dels blir huset, med sin öppna planform och stora glaspartier skyddat från insyn, dels kan husägaren visa upp sin främsta statussymbol – bilen – för omvärlden. Kaliforniens milda klimat möjliggör att gränsen mellan inne och ute nästan helt upphävs. Glasdörrarna mellan atriet och interiören kan i många av husen enkelt skjutas åt sidan, och ibland tillåts växtligheten fortsätta in i husen. Även möbleringen är modernt enkel och ljus. På reklambilderna syns inte sällan Scandinavian Modern, en stil som var som mest populär på 1950- och 60-talen.

Eichler marknadsförde sina bostadsområden som en bra plats att låta barnen växa upp på. Områdena planerades så att genomfartstrafik försvårades. Husen hade generösa bakgårdar och i grannskapet finns gemensamma sportanläggningar med simbassänger. 1950-talet var babyboomens och familjelivets decennium. Det vi i Sverige benämner vardagsrum såldes av Eichler in som “Family room”, vilket låg helt i linje med andra produkter som “family-sized” matförpackningar, familjebilar och familjesemestrar. Till skillnad från många andra förorter, som enbart accepterade vita köpare, kunde alla som ville och hade råd köpa ett Eichler-hus. Detta var inget som egentligen marknadsfördes men en medveten hållning, och ryktet spred sig snabbt. Det var först när några vita husköpare klagade som Eichlers policy blev allmänt känd genom tidningar och tv, och det påverkade inte försäljningen negativt. Möjligheten att köpa hus och att få bostadslån stod vid denna tid inte öppen för alla, till följd av både strukturell och öppen rasism. Minns att 1957 skedde ett upplopp i Pennsylvania Levittown, när 200 vita husägare demonstrerade mot en svart husköpare.

Vid Eichlers död 1974 hade företaget stora problem. Några höghusprojekt i San Francisco hade inte blivit lönsamma. Dessutom förändrades medelklassens smak: I stället för ganska modesta modernistiska hem efterfrågades stora hus i traditionella stilar med mycket synbar lyx. Pastischarkitketuren tog över Suburbia.

PS: Det finns en dokumentär om Eichler på: https://vimeo.com/51570389

Foothill College – gestaltad livsmiljö

Nu till en helt annan typ av “stugby”: Foothill college. Skolan ligger på ett knappt 50 hektar stort område i utkanten av Los Altos, och ritades från scratch av de lokala San Francisco Bay Area-kontoren Ernest J. Kump (Palo Alto) och Masten & Hurd (San Francisco). Uppdraget till arkitekterna var att rita ett “college som förmedlar vänlighet, personlighet och informalitet. Fakultet och administration måste finnas lätt tillgängliga för studenterna.” Svaret blev ett college där byggnaderna ligger utspridda och tydligt skilda från varandra, men samtidigt länkas samman via täckta broar och gångvägar; byggnader där undervisningssalarna nås direkt från den gemensamma parkmarken, inte från ett interiört korridorsystem; byggnader som präglas av utsökt detaljarbete och magnifika material som handslaget tegel, redwood och betong. Inte konstigt att arkitekturen, invigd 1961, belönades med utmärkelser från American Institute of Architects både 1962 (Honor award) och 1963 (Award of Merit). Så sent som 1980 prisades den på nytt, då för en arkitektur som bestått tidens tand. Inte konstigt det heller.

Ernest J. Kump  (1911-1999) ritade under sin karriär över 100 skolor i Kalifornien, och ett drygt 20-tal college:s. Foothill College blev prototypiskt för den pedagogiskt radikala community college-rörelsen på 1960-talet, som verkade för mer demokratiska undervisningsformer med större öppenhet för till exempel elevinflytande.(Läsare av Prärie-Nytts kustutgåva anar kanske likheter med planeringen för UCSC, där ju arkitekturen skulle stödja en pedagogisk utveckling i denna riktning? Rätt gissat: Ernest J. Kump ingick i teamet som arbetade med generalplanen för universitetet.) Arkitektoniskt anses Foothill College också vara ett skolexempel (sic!) på Pacific Style, genom sina valda material och för hur materialen används, dels för att reflektera dygnets skiftningar av ljus och skugga, dels för att hantera Kaliforniens utmanande klimat (stora, skuggande taksprång, möjligheter till genomvädring med mera).

I Sverige ersattes den tidigare arkitekturpolitiken då en enig riksdag gick till beslut om ett nytt politikområde; Gestaltad livsmiljö (2018). Med det avses utformningen av en miljö som sätter människans behov i första rummet, och där arkitektur, form, design, konst och kulturarv samverkar till en bra helhet. Foothill College är ett exempel att lära av.

Arkitektur när konstnärerna får välja

Byggnaderna i Orchard of Artists i Silicon Valley är från 2004, men ser till form, materialval och kulör ut att tillhöra en betydligt tidigare, postmodern tid. Men i sin genre, är området inte så dumt. Byggnaderna ingår i Montalvo Arts Centers residensverksamhet för konstnärer, och är alla tillkomna i ett nära samarbete mellan arkitekt och brukare: Författare, tonsättare, musiker, målare och skulptörer. Totalt står tio bostadshus och gemensamhets-byggnader för måltider och umgänge på plats. Den ursprungliga tanken att bygga med högsta möjliga miljökrav fick skrotas, eftersom det blev för dyrt. Det knappa tiotalet inblandade arkitekter gjorde dock det bästa av möjligheterna som stod dem till buds och har orienterat byggnaderna så att de för uppvärmning och svalka kan dra nytta av placeringen i landskapet, samt ritat husen så att de ventileras genom självdrag och får mesta möjliga dagsljus. Att planformerna skiljer sig från de flesta andra platsbyggda hus, framgår även vid yttre okulär besiktning.

En Frank avveckling

Joe Eichler hade, innan han uppförde ett Eichler-hus åt sig själv (arkitekt: Claude Oakland), bott i ett hus ritat av Frank Lloyd Wright (ett av hans usonian-hus; L-formade 3-rummaren Bazett house, 1940). Mycket av ideerna till ett rationellt byggande hämtade Eichler från den amerikanske ikonen, med den slående skillnaden att den sistnämnde nog aldrig lyckades bli lika rationell i praktiken som han var i teorin.

I slutet av januari nåddes vi av beskedet att den skola Wright startade, Taliesin, med största sannolikt stängs i sommar, efter en konflikt med Frank Lloyd Wright Foundation. Stiftelsen anser att skolan inte har en tillräckligt affärsmässig (!) verksamhet: Skolan “did not have a sustainable business model that would allow it to maintain its operations as an accredited program”, enligt stiftelsen.

Taliesin är en viktig institution i amerikansk arkitekturhistoria. Skolan startade 1932 och har examinerat 1200 arkitekter under sin 88-åriga existens. Grundarens idé var att, i enlighet med sin arkitekturideologi, skapa ett nära samband mellan skolan och landskapet, ur såväl undervisnings- som gestaltningsperspektiv. Skolan är förlagd till två högst olikartade platser som studenterna har delat sin tid mellan: Taliesin West i Scottsdale, Arizona, och Taliesin East i Spring Green, Wisconsin (se vidare Prärie-Nytt Nr 45).

Genom Frank Lloyd Wright Foundation är nämnde arkitekt fortfarande big business snart 60 år efter sin död. Stiftelsen skyddar hans varumärke och säljer alltifrån termometrar till slipsar med “Frank Lloyd Wright” design. Arkitekturutbildningens kvalitet kan givetvis diskuteras – risken finns att den stelnar i en Frank Lloyd Wright-skola. 

William Wesley Peters (1912-1991), som var Wrights förste lärjunge, har för övrigt ritat San Jose Center for Performing Arts 1972, tillsammans med Taliesin Associates. Redaktionen fick tillfälle att studera den märkliga interiören häromveckan när ytterdörren stod öppen. Peters beskrivs som ytterst lojal med Wright, och arbetade tillsammans med honom på viktiga projekt som Falling Water, Guggenheim-museet i New York och Johnson Wax i Racine. Vid  Wrights bortgång 1959 blev Peters ordförande för Taliesin Associated Architects, och 1985 detsamma för Frank Lloyd Wright Foundation. Teatern i San José påminner starkt om FLW:s strandade rymdskepp Marin County Civic Center (1957). Brunrosa stuck och förgylld aluminium dominerar det yttre där cirkeln utgör grundmotiv för såväl byggnaden som landskapsgestaltningen. Interiört överraskar en rampomsluten entréhall, som en blinkning till Guggenheimmuseet.

Svampskolor av olika sort

The Bay Area står som framgått  i full blom efter vinterns regn. Något överraskande för oss nordbor sammanfaller våren med svampsäsongen. I stan anordnas utställningar som lär invånarna lära sig skilja på ätbara och giftiga svampar. Också här envisas nämligen lokalbefolkningen med att käka vit flugsvamp istället för champinjoner. Bland svampkurserna återfinns även en om hur man odlar sina egna hallucinogena svampar. Eftersom denna konst (eller kost?) inte är direkt laglig, övar kursdeltagarna med shiitakesvamp. Därmed inte sagt att odlingen är olaglig. Santa Cruz avkriminaliserade i år innehav och användning av svamp och växter som innehåller ämnena psilocybin och psilocin. De medicinska egenskaperna är finfina, enligt kursledaren William Goss. Psilocybin är exempelvis lugnande. Han ger kursen i väntan på att även odling och försäljning ska legaliseras. Svamparna var populära på 1960-talet men förbjöds 1970. Många svenskar är för övrigt helt omedvetna om att de har stora psilocybin-odlingar på sina gräsmattor. 

Hajar du tugget?

Prärie-Nytt har i tidigare nummer instruerat om hur man bör bete sig i möten med björnar och pumor. Två andra farliga djur här i Kalifornien är sjöelefanter och vithajar, så låt oss komplettera tidigare information: Sjöelefanter övervintrar på några platser längs USA:s västkust, för att 1) föda ungar 2) para sig 3) ömsa skinn 4) vila upp sig och 5) bli uttittade av turister. Redaktionen tog sig till en av dessa platser – Año Nuevo – för att titta lite närmare på dessa imponerande djur. En vuxen hanne kan på sitt 7-8 år väga 3,5 ton och vara 6-7 meter lång, den märkliga mulen inräknad. Den är förvånansvärt snabb också på land och kan göra blixtsnabba utfall om man kommer för nära. Det råd vi fick av parkvakten var att aldrig gå närmare än 25 feet. Efter lite huvudräkning fann redaktionen att det motsvarar 7,62 meter, ett avstånd den försökte hålla under den guidade vandringen över sandstranden. Några som inte höll samma avstånd var de forskare från UCSC som var utsända för att märka alla sjöelefanter med nummer. Utrustningen var en färgburk och en pensel. Skojigt jobb, tyckte en 14-åring i sällskapet, som övervägde att söka till biologutbildningen på universitet. Redaktionen har dock inga planer på att byta jobb till sjöelefantsforskare.

Ett annat djur som man tydligen ska akta sig för här är vithaj. Visserligen sker bara sisådär fem attacker om året, meddelar surf-museet i Santa Cruz, men ändå. Problemet är att många surfare ser ut som sälar, när de ligger på sina surfingbrädor i svarta våtdräkter och väntar på den stora vågen med armarna hängande i vattnet (för hajarna förvirrande lika fenor). Museet ger fem tips på hur man undviker att bli uppäten av en haj:

1. Håll dig borta från områden med mycket haj. (Yes, box.)
2. Håll dig där det är mycket tång. Hajar har aldrig attackerat i tången. (De är inte grönsaksätare.)
3. Håll till där det är många andra människor. Hajar attackerar mindre sällan stim av surfare. (Organisering lönar sig!)
4. Om du får syn på en haj – få inte panik! Ta det lugnt och arbeta dig långsamt mot land. (några psilocybin-haltiga svampar till frukost kan underlätta…)
5. Var särskilt försiktig när det är som mest hajar (augusti-november), trots att det då ofta är bra surfvågor…

Avslutningsvis…

Vill redaktionen bara kvittra att kolibrierna är tillbaka i stor skala (sic!). Men de ratar fortfarande vår kolibrimatare – en plastmojäng vi hittade i ett skåp och som vi  fyllt med sockerlösning. Möjligen föredrar de mimosa. Bildbevis utlovas om de kommer till vår enkla matplats (matplast?).