VID HISTORIENS SLUT
ÖVERGIVNA PLATSER I ALMADEN
SÄSONGENS SISTA KANTARELL
GRUEN BLEV GRÖN
KULTURARV RIVS FÖR ÄGARLÄGENHETER
AVSLUTNINGSVIS

Vid historiens slut

Det här är det sista numret av Prärie-Nytt, för den här vändan. Det var tänkt att publiceras strax före planets avgång från San Francisco. Så blev det inte, på grund av den där lilla runda grunkan med röda dekorationer. Vi uppmanades av UD att resa hem eftersom allt färre plan flög och efter en lång rad inställda avgångar och ombokningar hittade vi en avgång från Los Angeles med två dagars varsel. Trist förstås, men det blev också allt svårare att vara kvar, med utgående visum, hyreskontrakt och försäkring.

Resan från Santa Cruz till LA genom en nästan helt nedstängd delstat var märklig. Inte ens rastplatserna hölls öppna på grund av smittorisken på toaletterna. Restaurangerna var förstås stängda men det fanns kaffe och pizza to go på öppna bensinmackar. Med alla tänkbara skyddsåtgärder klev vi så ombord på planet i ett moln av handsprit och landade ett par dygn senare på Gotland där vi sedan snart en månad befinner oss i självvald karantän. Först för att vara säkra på att inte ha dragit med oss någon skit, sedan för att inte dra på oss någon.

Övergivna platser i Almaden

Övergivna platser får liksom lite annan innebörd i USA än i Sverige. Visst, det finns små övergivna hus, tomter, köpcentrum och anläggningar i långsamt förfall lite varstans också på våra nordliga breddgrader, men inte i samma omfattning som i USA. Där finns många och stora områden som lämnats vind för våg: hela städer, köpcentrum och fabriksområden kan överges när de inte längre bär sig. Ingen bryr sig om att riva och sanera om inte marken behövs till annat och efter några decennier kan de bli populära utflyktsmål. Det gäller inte minst många spökstäder – ghost towns – som vi i skrivande stund inser att vi inte berättat om tidigare här i Prärie-Nytt.

En av dessa fantastiska platser är gruvområdet Almaden, mellan Santa Cruz och San José, där mineralet cinnober började brytas för utvinning av kvicksilver redan på 1820-talet. Utvinningen fortsatte ända till 1976 då allt avvecklades av miljöskäl. Eftersom kvicksilver – tyvärr fortfarande – är en farlig men effektiv sak vid guldleteri, gjorde detta Almaden till en boom town under guldruschen. En hel rad etniska boställen för till exempel mexikaner och engelsmän (!) etablerades. Bilder finns bevarade på män i plommonstop och kvinnor i snörliv som spelar krocket, medan andra män högst sannolikt samtidigt dog eller i alla fall hjärnskadades av arbetetet med kvicksilvret. Detta är nämligen giftigt och ger skador bland annat på det centrala nervsystemet och njurarna. I Almaden utvanns kvicksilver ur cinnobern genom upphettning i luft, varvid det bildades kvicksilver och svaveldioxid. Det blev inte mindre farligt för guldletarna, som blandade brutet berg med kvicksilver för att se om det innehöll guld. Kvicksilver suger åt sig och samlar guldet, som för att renas hettas upp och voilá: Det bildas giftig gas.

Bygget av samhällets bank och gruvfogdens bostad i byn New Almaden intill, påbörjades av mexikanerna och slutfördes av engelsmännen på 1850-talet. Båda är idag museer som berättar om områdets historia. Inklusive de misslyckade försök som gjordes på 1920-talet med att omvandla platsen till semesterresort.

Området används idag för vandring och fiske. Men man avråds av förklarliga skäl från att fisken.

Säsongens sista kantarell

Almaden har idag närmre 60 kilometer med olika vandringsleder, som ömsom slingrar sig genom bråddjupa raviner, och vindpinade, kala bergstoppar. Det var invid en sådan vandringsled som redaktionen fick syn på säsongens antagligen sista kantarell! (Som uppmärksamma läsare av Prärie-Nytt kommer ihåg infaller svampsäsongen i Kalifornien i februari). Kommer vi hit någon mer gång vet vi nu var vi ska leta – i ek- och bokskogarna! Från småskolan minns vi hur lärarna lärde oss ekens typiska blad, utan att berätta att ek inte alls behöver se ut som ekar gör i redaktionens respektive hemtrakter. På motsvarande sätt kan den som känner igen sig i en svensk bokskog, förvånas över hur lika självklart en helt annan slags bokskog ser ut här. Enligt vår Audubonguide, som nota bene endast listar ett fåtal arter för sådana som vi (tydliga bilder så att också naturblinda ska kunna se), finns det i Kalifornien minst tre olika ektyper med blad som liknar Stockholms-eken, med ekutbudet överträffas av ett ännu större antal ekar som har mest pilformade blad. Kantarellen trivs uppenbarligen med alla sorter. Precis som redaktionen!

Gruen blev grön

Steget från Almadens vandringsleder till amerikanska köplador kan tyckas lång. Men som rapporterats tidigare håller många amerikanska köpcentrum på att tas över av naturen. Handel on-line har idag en stor del av marknaden. Därtill tycks det ha blivit ett uppsving för vissa specialistbutiker där personalen – till skillnad från på Walmart och Target – kan något om det de säljer.

Köpcentrumens fader heter Victor Gruen (1903-1980). För den som i likhet med redaktionen, mest förknippar köpcentrum med tristess är det lärorikt och lite omtumlande att återvända till de visionära shopping malls som byggdes efter Andra världskriget. De var Gruens svar på hur man kan skapa urbanitet i stora hav av villor.

Gruen, egentligen Victor David Grünbaum, växte upp i Wien. Stadens parker, torg och kaféer, var en återkommande referenspunkt för honom. På sitt stamkafé, vid sitt Stammtisch, skötte det borgerliga Wien mycket av sitt liv, både det privata och det offentliga. Det var lika ofta till kaféet som till kontoret man begav sig för att träffa någon man behövde ha tag på.

På 1920-talet var Gruen en del av det kulturella Wien. Han diskuterade politik, skrev sketcher och uppträdde med gruppen Politiska Kabarén. Många av scenerna skapades på ett kafé i stadsparken. Hans politiska hållning var pacifistens och den reformistiska socialistens. Han gick på Konstakademin i Wien för Peter Behrens, som han dock beskriver som nästan alltid frånvarande.  Han avslutade aldrig studierna.

1938 tvingades Gruen att fly Österrike. Han hade vid flykten precis fått tillstånd att kalla sig arkitekt, men vågade inte hämta ut pappren av rädsla att bli arresterad.  Han kom från en släkt av sekulariserade judar (han berättar att de ofta åt soppa med kneidlach, matzo balls,  – men med fläsk i!).  Som så många andra judiska intellektuella på flykt kom han till USA, där han med tiden blev licensierad arkitekt i ungefär hälften av delstaterna.  Detta kom långt senare att leda till en märklig juridisk tvist i Österrike. Gruen flyttade tillbaka till sin hemstad 1967 och blev åtalad för att han falskeligen kallade sig arkitekt. Domslutet blev att han hade rätt att benämna sig Architect (med engelsk stavning) men inte Arkitekt (på tyska)!

Under sin framgångsrika karriär i USA, först som inredningsarkitekt och senare som designer av shoppingcenter, förblev ungdomens Wien (eller kanske rättare, minnet av staden) ett ideal. Hans första uppdrag – en coffeeshop i New York City – blev underkänt av beställaren som inte ville ha ett kafé där kunderna skulle kunna bli sittande i timmar. Gruen drog slutsatsen att det är skillnad på en coffeeshop och en cafeteria.

Efter att 1941 ha flyttat från den, som han skriver, mest europeiska staden i USA, New York,  till Los Angeles blir hans saknad av urbana miljöer än större. LA är skapat av och för bilen. Gruen beskriver LA som en icke-stad (a noncity). Fötter används bara till att trycka på gaspedalen, anmärker Gruen ironiskt.  Bilen tillåts terrorisera hela staden. När han fick barn mindes han med saknad Wiens parker – hans amerikanska barn hade bara välmanikyrerade trädgårdar med swimmingpools att leka i.  

Det är bland annat dessa möten med ett USA så väsensskilt från Europa som ligger bakom Gruens köpcentrum (Shopping centers används i betydelsen öppna anläggningar och Shopping malls för butiker under gemensamt tak). I dessa  försökte han ta tillvara Europas urbanitet och kombinera den med den nya världens modernitet. Köpcentrumen anlades som öar i hav av parkeringsplatser. Väl där skulle man ha en kort promenad från bilen till anläggningen som, med eller utan tak, skulle vara en plats för människor till fots. Han ritade in fontäner och planteringar, torg med bänkar, och anlitade sin tids främsta konstnärer att utföra målningar och skulpturer. Efter att ha lämnat bilen kunde människorna alltså fritt ströva omkring i anläggningen. Köpcentrumet, tänkte sig Gruen och många av hans samtida, skulle också fungera som en social samlingsplats (som ett slags Community Center).  Det skulle ha läkarmottagningar, postkontor, bibliotek och möteslokaler.  51 procent av ytan skulle vara icke-kommersiell. 

En milstolpe i såväl Gruens som det amerikanska shoppingcentrets utveckling är Northland Center utanför Detroit, invigt 1954. Från ett kluster av byggnadskroppar med öppna trädgårdar emellan, radierar parkeringsplatserna. Detta skulle fungera som ett urbant centrum, tänkte Gruen, i stället för Detroits förslummade centrala delar.  I villkoren statuerades att inga affärer fick sätta upp egna skyltar eller anslag. Alla skulle ha gemensamma öppnings- och stängningstider, från soluppgången till kl 10 på kvällen. Och staden skulle ansvara för att det fanns en busslinje till köpcentret. 

Förutom fontäner, träd och planteringar lades mycket resurser på konst. Gruen styrde inriktningen: Dystra motiv skulle undvikas. Han ville inte ha gammalmodig realism, inte heller total abstraktion. Besökaren skulle uppmuntras till reflektion, men fick inte stötas bort av att konsten var obegriplig. 

Efter Northland fick Gruen i uppdrag att rita ett köpcentrum utanför Minneapolis, som redaktionen besökte under en tidigare USA-vistelse. Detta blev mycket mer än ett köpcentrum. Gruens arkitektkontor ritade en- och flerfamiljshus, en park, en läkarmottagning, en konstgjord sjö och skolor. Samt världens första luftkonditionerade inomhusgalleria.  I samband med öppnandet av Southdale Shopping Center i Edina, Minnesota förklarade Gruen att dess innergård var som en kombination av Markusplatsen i Venedig och Galleria Vittorio Emanuele II i Milano: ”It’s a square… a place where people will learn how to stroll again and look around them at other people and things and stop and talk if they want to… This is the town square that has been lost since the coming of the automobile.” Han ritade in gator som skulle minna om Köpenhamns och Roms, planteringar och fontäner, muralmålningar och skulpturer. Skulptören och musikern Harry Bertoia skapade tre våningar höga träd-skulpturer. Stora fönsteröppningar visade himlen och molnen. Och det blev en succé. Köpcentret drog inte bara till sig lokalbefolkningen utan även turister.  Den stora gården, skriver Gruen, tillät promenader och kaffedrickande, ja till och med konserter. 

Gruen såg sig gärna som skaparen av en helt ny byggnadstyp: ”…we are confronted with a truly new building type, with at new architectural concept, such as is born only every few hundred years”. Riktigt sant är väl detta inte. Gruen var inte den förste att rita suburbana köpcentrum och dessutom stod byggnadstypen i dialog med det urbana amerikanska varuhuset under större delen av 1900-talet.  Gruens insats var, precis som under ungdomens kabareter, inte revolutionärens, utan evolutionärens.

På ålderns höst blev Victor Gruen alltmer tveksam till det han ansåg vara sin främsta skapelse: the shopping mall. Under 1960-talet blev han alltmer påverkad av den nya miljörörelsen. Han hade ju alltid förespråkat att förflytta sig till fots och att skapa urbana miljöer med fotgängarens behov i centrum. De enorma spindelvävarna av motorvägar runt Amerikas städer framstod nu inte bara som ett gigantiskt slöseri med land, men också som roten till det onda. Oljekrisen förstärkte hans motvilja mot bilsamhället. Samtidigt uppfördes allt fler, och i hans tycke allt sämre, köpcentrum. ”Originally, these centers were created to counteract the desolation of the vast American suburbs”, skriver han i slutet av 1970-talet, ”But the original objective, to eliminate existing abuses, has disappeared and been replaced by a selfish pursuit of profit, which has created new evils: traffic avalanches, energy waste, and runoff from these centers of increased purchasing powers.”

De senaste två decennierna har de flesta av Gruens köpcentrum lagts ner, inklusive Northland och Southdale. Några har rivits och ersatts av bostäder. Andra står som övergivna monument över en förgången tid och tas alltmer över av växtlighet. Och visar bokstavligen hur Gruen blev grön.

Kulturarv rivs för ägarlägenheter

En makalös planeringsmiss! Så dömer vår arkitekturguide från 1970-talet ut bostadsområdet The Cirkles i Santa Cruz. Där radierar villatomterna ut i cirklar från en cirkulationsplats, i vars mitt det står en stor, ganska ful kyrka: Christian Church of California. Nu har området hamnat i hetluften för en agiterad kulturarvsdebatt. Detta eftersom 30 privatpersoner gått samman och köpt kyrkan för att riva den, och sedan bygga bostadsrätter. De boende i området har gått samman och drivit frågan att kyrkan ska bevaras, eftersom den utgör ett immateriellt kulturarv. Kyrkan har sedan bostadsområdet anlades 1889, varit grannskapets självklara sociala mötesplats – det borde den få förbli. Lokaltidningen The Sentinel har i debatten lyft fram oppositionens röster. Vad har de redan boende för rätt att hindra andra från att skaffa sig en bostad i bostadsbristens Kalifornien? De 30 privatpersonerna vann i domstolen, över de några hundra som redan bor i The Cirkles. Kyrkan ska rivas och ge plats för ägarlägenheter (condos) av fantasilöst snitt. Redaktionen har inga synpunkter på att kyrkan rivs. Däremot tycker den det är synd att platsens sociala funktion försvinner. Cirkulationsplatsen hade till exempel kunnat bli en fantastisk rosenträdgård. Eller en skulpturpark, på en plats som verkligen saknar konst.

Avslutningsvis

Vem vet, kanske återkommer Prärie-Nytt i en annan tid, när resor åter är möjliga. Tills dess önskar redaktionen en grön och skön maj!