KALIFORNIENS TOPP FEM
UPPSKÖRTNING? NÄ, SERVICE…
SERVICE À LA SANTA CRUZ
EN BLT ÄR ÄNDÅ ALLTID EN BLT?
BETONGEN GUNGAR
KALIFORNIEN STICKER UT…
AVSLUTNINGSVIS…

Kaliforniens topp fem

Nu är det avgjort! Sea World, San Diego, är det bästa med hela Kalifornien! Åtminstone när Prärie-Nytts gästskribent Ruth From, 11 år, får välja. Efter några veckors resande i delstaten var saken klar. Här är hela listan:

1. Sea world, San Diego.
2. Sjölejonen på Santa Cruz pir, Santa Cruz.
3  Golden gate-bron, San Francisco.
4. Santa Cruz boardwalk, Santa Cruz.
5. Sandstranden i Monterey, Monterey.

Uppskörtning? Nä, service!

I New York Times kunde vi nyligen läsa om stjärnkockar som alla fått sin första skolning i sabbmatsbranschen – och tackar den för sina framgångar idag. Snabbmatsköken har lärt dem ödmjukhet i form av till exempel nödvändigheten att utan knussel rycka in i disken, oavsett arbetsbeskrivning. Vissa tumregler för framgång som “varm mat varm, kall mat kall och rena toaletter”. Och att det aldrig är fel att ha en bra födelsedagssång att ta till.

Bara en sak förbryllar. En av kockarna som börjat på Wendys’s berättar: “Du sa alltid, välkommen till Wendy’s, och erbjöd kunden uppgradering genom att fråga: Vill du ha lite pommes frites till också? Eller ost? Den typen av service får man sällan på stjärnkrogar.”

En skammens rodnad drar över redaktionens kinder. I årtionden har den känt sig uppskörtad av snabbmatförsäljare, biluthyrare och andra som försöker truga på en en massa onödiga saker som man inte vill ha och som bara kostar pengar. Det är service det är fråga om. Service!

Service à la Santa Cruz

Med det sagt är servicen verkligen anmärkningsvärd på många sätt. Om inte över hela USA, så i alla fall i här i Santa Cruz. Offentliga, avgiftsfria renstädade toaletter finns till exempel överallt där man behöver dem. Men det finns också andra exempel på att även skattemedel här räcker till en omtanke om nästan som lyser med sin frånvaro på många andra håll:

En BLT är ändå alltid en BLT?

Den klassiska amerikanska sandwichen BLT (Bacon, Lettuce, Tomato) förblir en favorit hos både redaktionen och det amerikanska folket (se Prärie-Nytt Nr 8-9 2002). Här i Kalifornien får man dock ofta en BLTA – en BLT med ett tillägg av mogen avocado. Inte så dumt faktiskt. Häromdagen stötte vi på ytterligare en variant, en BLTTA, på ett kafé i San José.
– Det är en av våra populäraste, sa kvinnan bakom disken. Det extra T:et visade sig stå för kalkon (turkey). Dessutom innehöll den ost, vilket inte framgick av förkortningen (borde väl varit ett extra C, men med tanke på att ost till maten är lika vanligt som kokt potatis i Sverige tyckte de kanske att det var onödigt att sätta ut). Absolut värd att prova var den, men inget vi åker en omväg för.

Andra spännande BLT-varianter är:
BLT med stekta gröna tomater.
BLTAA med avocado och alfaalfa-groddar.
BLTC med catfish (ett slags mal…), ej att förväxla med:
BLTC med chipotlemajonäs.
BLTE med äggsalad (finns också med stekt ägg).
BBLT med basilika.
Vi har medvetet valt bort alla varianter med tortillas, focaccia, hamburgerbröd, cheesecake och dagen-efter-varianter när BLT-rester ugnsbakas i olika varianter eller blandas med macaroni-cheese. De är ett hån mot detta kulinariska mästerverk.

Betongen gungar

En träpir på Seacliff State Beach leder ut till ett märkligt skeppsvrak: SS Palo Alto. Att saker lämnas vind för våg (sic!) när de inte längre är lönsamma är inget ovanligt i USA. Övergivna hus, kontor, bensinmackar och köpcentrum som det är olönsamt för ägarna att riva ser man lite varstans. De får stå och förfalla tills någon eventuellt hugad spekulant slår till. Men resterna av ett fartyg på en av Monterey Bays populäraste stränder väcker ändå förvåning.

Än märkligare är det att vraket vid närmare besiktning visar sig vara av armerad betong. På det närliggande Visitor Center får man förklaringen: Armerad betong användes för båtbyggeri en kort period under första världskriget då fruktan var stor att järnet – som behövdes till vapnen – skulle ta slut.

De armerade betongskeppens fader var den norske civilingenjören Nicolay Fougner, som 1910 utvecklade tekniken för att gjuta fartyg som skulle klara långa resor på öppet hav. Det första skeppet att sättas i sjön var “Namsefjord” som gick av stapeln i norska Moss i augusti 1917.

Då hade Fougner redan länge försökt intressera det amerikanska sjöfartsverket för sin produkt men mötts av svalt intresse. Men, när San Fransisco Shipbuilding Company år 1918 visat att tekniken fungerade genom att bygga ett SS Faith blev det napp (sic!). En månad efter att SS Faith sjösatts anslog president Woodrow Wilson medel för att gjuta inte mindre än 40 fartyg. I januari 1919 hälldes betongen till det strandade skeppet SS Palo Alto i den gigantiska gjutformen. Kriget hade då tagit slut, men finns anslagna medel bör man göra slut på dem tyckte militären, då som nu.

Fartyget gick ett snöpligt öde till mötes. Med undantag för en resa över San Fransisco-bukten blev hon liggande vid kaj. Efter börskraschen 1929 köptes hon av några optimistiska affärsmän från Monterey Bay, som tänkte att lågkonjunkturen nog varken blir djup och eller lång. De bogserade SS Palo Alto till Sea Cliff där fartyget omgående sänktes för att vila direkt i sanden. Sedan byggdes det om till nöjestempel med ett flertal restauranger, dansgolv och swimmingpool. En pir byggdes också ut till anläggningen. Ändå gick företaget i konkurs 1932. Fyra år senare köpte California State Parks fartyget för en dollar.

SS Palo Alto blev snabbt en populär plats för både fiskar och fiskare, och efter Andra världskriget kompletteras piren med hamburgerkiosk och betesförsäljning. Men väder, vind och vatten bryter så sakteliga ned betong. Vid några tillfällen har skeppet och piren reparerats men sedan 2000 är de permanent stängda. Vinterstormen 2016 (El Niño) orsakade irreparabla skador på både vraket och piren, vilka lämnats som ruiner. Vraket fungerar idag som ett konstgjort rev med ett rikt djurliv: fiskar, sjöstjärnor, musslor och långhalsar trivs där. Liksom trutar, måsar, pelikaner och havsuttrar.

Den som vill se resterna av betongskepp i Fougners teknik behöver emellertid inte korsa Atlanten. Den som har vägarna förbi Husøy i norska Tjømøleden kan se resterna av norska “Silvestre” ute i sjön.

Kalifornien sticker ut…

…på hemlöshetsfronten

Delstaten Kalifornien hyser den procentuellt sett största andelen av USA:s hemlösa befolkning: En fjärdedel av USA:s hemlösa bor här (23,55 procent). Detta har vi visserligen redan berättat, men i alla fall. Delstaten som hyser näst flest av de hemlösa är New York (16,6 procent). I våra gamla hemstater Minnesota och Kansas ser det annorlunda ut. Där är är procentandelen 1,31 respektive 0,4procent. Allt enligt statliga United States Interagency Council on Homelessness. Av de hemlösa i Kalifornien bor flest i vår grannstad San Jose (“Capitol of Silicon Valley”), följd av San Diego och Los Angeles.

…på bilfronten

Bilförsäljningsstatistiken för 2019 visar att amerikaner fortfarande föredrar stora truckar: Fords F-serie toppar som vanligt försäljningen, följd av Dodge Ram och på tredje plats Chevrolet Silverado. En förklaring sägs vara det låga bensinpriset. I Texas (som inte är billigast men garanterat truck-tätt) kostar en gallon 87-oktanig bensin $2,24. Det blir (om redaktionen räknat rätt) 5,60 per liter.

Men stora truckar är mindre vanliga i Kalifornien. Och det beror antagligen inte enbart på att bensinpriset här är högre ($3,53/gallon dvs nästan tio kronor litern) utan också på omsorg om miljön. De tre mest sålda bilarna 2019 i Golden State var Honda Civic, Toyota Camry och elbilen Tesla Model 3. Fords F-serie kommer först på sjunde plats.

Apropå Tesla kan tilläggas att många av de hemlösa som drivits bort från centrala p-platser i San Jose och San Francisco numer parkerat sina övernattningsfordon utanför Teslas fabrik i Fremont. Där finns stora ytor och faciliteter för de lastbilschaufförer som hämtar upp leveransklara bilar. Någon slags ironi ligger det väl i det?

Med tanke på höga bensinpriser, längst köer i hela USA, mycket bilinbrott och andra pålagor såsom avgaskontroll är det kanske inte så märkligt att Kalifornien hamnar i botten av WalletHubs rankning av bästa bildelstat. De enda som hamnar lägre är Washington (alla som försökt köra bil i Seattle vet varför: ändlösa köer i ärtsoppstjock dimma), Rhode Island (minsta delstaten i USA – inget skoj att bila i en sådan?) och Hawaii (svårt att ta sig mellan öarna?). En parameter var dock Kalifornien bäst i: ingen annanstans finns så många biltvättar!

Vilka delstater är det bäst att köra bil i? WalletHub rankar Iowa, Tennessee, North Carolina, Texas och Nebraska högst. Möjligen kan man dra slutsatsen att ju färre bilister (vem minns inte Jack Nicholson köra genom ett ödsligt Nebraska i About Schmidt 2002?) desto skojigare att köra bil?

…skolboksfronten…

Det är inte bara på bilfronten som Kalifornien sticker ut. The New York Times hade nyligen ett häpnadsväckande reportage om hur de amerikanska skolböckernas i historia anpassas efter de respektive delstaternas politiska preferenser. Skolböckerna tvättas nämligen av delstaternas skolstyrelser, innan de får godkänt att distribueras för undervisning. Utgivarna är desamma. Författarna likaså. Men innehållet kan ibland bli väsensskilt, vilket gör att högstadieungdomar i olika delstater går ut skolan med delvis olika världsbilder.

Tidningen jämför skolböcker som publicerats från 2016 och framåt i delstaterna Texas och Kalifornien. Där de förra framhåller sådant som värdet av entreprenörskap, fri företagsamhet och den kristna tron hos männen som skrev den amerikanska konstitutionen, lyfter de senare riskerna med förmögenhetskoncentration och industrins miljöpåverkan. Skolböckerna i Kalifornien skriver att söderns vita motsatte sig den s. k. Rekonstruktionen (då sydstaterna skulle integreras med Unionen igen efter inbördeskriget, pågick 1865-77), för att “de inte ville att afro-amerikaner skulle få fler rättigheter”. I Texas förklaras motståndet med att reformer kostar pengar, och därmed orsakar högre skatt. Och så fortsätter det: I Kalifornien framhålls LHBTQ-personers och andra minoriteters bidrag till USA:s historia. Invandrargruppers bidrag till USA:s utveckling och kultur betonas. Ordet “massaker” får inte användas i beskrivningar av urfolkens anfall på västerns kolonisatörer. “Texten i en kalifornisk lärobok, kan ibland te sig som ett utdrag och Bernie Sanders valkampanj”, skriver reportern och exemplifierar med följande citat: “Den stora avgrunden mellan dem som har och dem som inte har, och vad vi ska göra åt det, är en av vår tids största frågor”. Redaktionens kommentar? Bra jobbat, Kalifornien!  Låt vara att läroböckerna i historia för kaliforniska barn är mycket tjockare än dem för Texas skolbarn: 842 sidor i visavi 78 (social studies framework).

…på flaggfronten

Det kan ta ett tag att se vad som saknas i Kalifornien. Jättestora amerikanska flaggor. Som i Texas, Kansas och New England. I Kalifornien är det till och med svårt att hitta postkontor. Inte för att de är få och små, men för att deras flaggor inte syns ordentligt. Stora som segel ska de vaja så de syns över hela stan. Så icke här, där de är mikroskopiska (dvs ungefär som svenska). 

Men ett gemensamt drag med USA i stort är att den amerikanska flaggan används till lite allt möjligt, exempelvis som mönster på underkläder. Eller som gardin. Tvärs över gatan från redaktionen har den amerikanska flaggan hissats i ett fönster med ett otvetydigt politiskt budskap.

…och konstitutionen.

Redan när Kalifornien blev USA:s 13:e delstat 1850 stack den ut. I den första konstitutionen (1849) finns artiklar som säkrar allmän och lika rösträtt (för män), kvinnors rättigheter, att alla lagar ska publiceras på både engelska och spanska och förbud mot slaveri. Ett senare tillägg gäller enligt uppgift fortfarande: 40 procent av delstatens skatteintäkter ska tillfalla utbildningsväsendet, däribland universiteten. Med den bakgrunden ter det sig nästan självklart att delstatsstyret verkar för fullt för att med hjälp av hyrda lyxkryssare, mässhallar och husvagnar ge bostadslösa tak över huvudet nu under vintern. Och att särskild uppmärksamhet ägnas hemlösa mammor med barn.

Avslutningsvis…

…vill redaktionen, som ju tidigare berättat om möten med både björn och puma (och många andra farliga och ofarliga djur), rapportera om senaste nytt på vilddjursfronten: I veckan rapporterades att en pappa i Whiting Ranch Wilderness Park, söder om LA, räddat sin treåriga son från gapet på en puma genom att kombinera det gängse nationalparksrådet vid puma-attacker (gör dig stor, spring inte, vifta med armarna) med direktivet vid björn-attack (släng packningen, försök inte försvara matsäcken). Han prickade puman med sin ryggsäck vilket fick den att fly upp i ett träd. (Denna historia toppas möjligen dock av den om en man i New Hampshire som ströp en coyote med händerna för att rädda sin tvååriga son…) Ingen har dödats av en puma Whiting Ranch sedan 2004, lugnar Santa Cruz Sentinel. Då råkade en cyklist riktigt illa ut. Redaktionen avstår också fortsättningsvis från att cykla.

På återhörande!
Red.