INNEHÅLL:

INFILTRATION I DET AMERIKANSKA KULTURARVET
SKÅL FÖR DET NYA ÅRET!
CIOPPINO – MAT ATT HINKA I SIG
REGENTER I LUFTEN
POST-MODERN KONST
STEINBECK I RÄTT HUS
AVSLUTNINGSVIS…

Infiltration i det amerikanska kulturarvet

Året har börjat sannerligen överraskande. Det nästan mest amerikanska redaktionen kunnat tänka sig visar sig vara – ryskt! Ni har alla sett dem, ökenbuskarna som rullar fram i varenda vilda western-film. Ofta förebådar de ond bråd död och kommer farande när hjälten fått slut på vatten i öknen, eller ögonblicken före en livsavgörande duell. Redaktionen har därför alltid sett tumbleweed som typiskt amerikanskt, vilket nu alltså visar sig vara fel. Tumbleweed är (vilket för andra än redaktionen tydligen varit ett välbekant faktum sedan länge) ett invasivt ogräs av arten “rysk tistel” som invandrare i jakt på billigare utsäde ovetandes importerade till USA på 1870-talet. Det amerikanska jordbruksdepartementet fastslog 1893 att det med öknen och vidderna så förknippade, vackra ogräset importerats av jordbrukare i South Dakota.

Föga anade redaktionen att buskarna den sett tumla förbi bilfönstret under sina resor faktiskt kan betyda livsfara på riktigt. Detta visade sig utmed State Route 240 i sydöstra Washington (delstaten) på självaste nyårsafton, där de upp till 1×1 meter stora buskarna tumlat ihop sig till en 350 meter lång, nio meter hög härva som blockerade vägen och stängde in bilister som antagligen tänkt sig att tillbringa nyårsafton på annat sätt. Det tog över tio timmar att rensa upp det som vägarbetarna snabbt döpte till “Tumblegeddon”. 

Skål för det nya året!

Överraskning nummer två är mer glädjande – i Kalifornien kan man köpa Clamato Juice! Denna lika optimala som ljuvligt smakande blandning av tomatjuice och musselbuljong, som är en helt nödvändig ingrediens i redaktionens favoritdrink: Ceasar.

Redaktionen gjorde dess bekantskap första gången i Calgary, Kanada, där drinken också uppfanns 1969. I shakern höll restaurangchefen Walter Chell, som fått uppdraget att skapa en ny signaturdrink för det likaledes nya hotellet Calgary Inns (idag Westin Hotel) italienska restaurang. I skapandet lär han ha dragit sig till minnes Italien och de venetianska restaurangernas Spaghetti alle vongole, uppenbarligen den tomatbaserade varianten. Det ska också ha varit hans italienska påbrå som fick honom att döpa drinken till Ceasar. (Walter Chell mosade fram sin musseljuice- och tomatblandning själv, men inom parentes kan sägas att “clamato” också började produceras kommersiellt 1966, och enligt tillverkarens hemsida uppfanns av två fabriksanställda).

Drinken går idag under fyra namn: Ceasar, Bloody Ceasar, Clamato Ceasar eller Canadian Ceasar. Det är en bra partydrink, eftersom den kan göras i stora mängder och klarar sig bra i kylskåp flera timmar. Den klassiska varianten har följande ingredienser:

6 oz. Clamato Juice
1–1½ oz. vodka
2 stänk hot sauce (helt mexikansk)
4 stänk Worcestershiresås
Lime
Salt
Ev. chiliflingor eller cayennepeppar
1 stjälk selleri

Gör så här:

Fukta kanten på ett glas med lime, och snurra det i salt eller en salt- och chili/cayenneblandning.
Fyll glaset med isbitar.
Blanda de flytande ingredienterna och slå över isen.
Pynta med en selleristjälk.

En mexikansk clamato-drink, som verkar drickas väldigt mycket här i Monterey-bukten, är annars den klassiska Michelada. Den blandas så här för fyra personer:

1 1/2 amerikanska cups öl (helst Corona eller Modelo)
1 1/2 cups clamato juice
1/4 cup limejuice (ungefär 2 limefrukter)
2 tsp worchestershiresås
1 1/2 tsp hot sauce
1 tsp maggi eller soya sås

Också till denna drink fuktas glaset med lime och snurras i en salt/chiliblandning, varefter blandningen hälls över rikligt med isbitar. Och även här, krävs en knaprig selleristjälk för att drinken ska räknas som fulländad.

Cioppino – mat att hinka i sig

Avocado-sandwich i all ära, men den kaliforniska signaturrätten är cioppino – åtminstone i de kustnära områdena. Rätten utvecklades av italienska immigranter som arbetade som fiskare i North Beach, San Francisco, under det sena 1800-talet. I en ganska tjock sås gjord på bland annat vin, tomater, lök, vitlök och rödpeppar, hällde de ner dagens fångst. Idag är en cioppino beställd på restaurang ofta en (över)mäktig upplevelse. Den kan bestå av ett kilo skaldjur och fisk, ofta krabba (i sitt skal), räkor (i sina skal), musslor (pilgrimsmusslor, clams och mussels), bläckfisk och olika sorters fisk, i en rik tomatsås ofta gjord på – just det – clamato juice! Till detta serveras vanligen en sallad och (vitlöks)bröd. Vid serveringen får man diverse redskap, särskilt för att dissekera krabban + en rejäl haklapp.

Cioppino har sitt ursprung i liknande rätter kring medelhavet, exempelvis toskansk cacciucco, men har en mäktigare tomatsås och är mycket, mycket större.

Phil’s Fish Market i Moss Landing är berömt för sin cioppino som man där kan köpa hinkvis (minimum är 2 portioner, vilket torde räcka till 4-6 svenskar). Man kan också äta på plats. Stället är som ett gigantiskt crab-shack: Man beställer vid disk och får själv hitta någonstans att slå sig ner. Vid redaktionens besök slingrade sig kön ut på p-platsen. Stället utsågs 2013 till världens bästa beachrestaurang av BBC Travel, och BBC:s chefskock blev nesligen besegrad av dess ägare Phil DiGirolamo vid en throwdown då båda lagade just cioppino.

Redaktionens favorit-cioppino serveras emellertid av Stagnaro Bros på Santa Cruz pir. Den är lika mäktig som Phils, men mer varsamt behandlad. Musslorna är perfekta, räkorna skalade, såsen rik och hela härligheten kröns av en delad krabba.

Regenter i luften

Så här års övervintrar Monark-fjärilen på några platser längs Kaliforniens kustband. De utgör en fascinerande anblick där de samlas på trädens solbelysta sida. Monark-fjärilen flyger närmare 400 mil från Kanada till Kalifornien och Mexiko när hösten kommer, en resa som tar flera generationer. De som styr sin kosa till Kalifornien kommer från de västra delarna av Kanada (väster om Klippiga bergen). Förr anlände den i miljardtal till södra USA på senhösten. Men den har blivit en alltmer ovanlig syn. Sedan 1990-talet har populationen minskat med 90 procent i USA och även i Mexiko finns tydliga tecken på minskning. Enstaka exemplar har setts i Sverige, men dessa anses antingen ha kommit på villovägar eller rymt från växthus.

Post-modern konst

Redaktionen har till sin glädje upptäckt att det även i Santa Cruz finns målningar som tillkommit genom Federal Art Project: Bildkonstdelen av den amerikanska myndigheten Works Progress Administrations program och till för att skapa arbetstillfällen för konstnärer som president Roosevelts regering införde under depressionen på 1930-talet. Detta genom ett besök på stadens huvudpostkontor. Konstnären Henrietta Shore (1880-1958) fick uppdraget att måla fyra lunetter efter att ha lämnat in förslag redan 1935, samma år som Federal Art Project påbörjades. Målningarna installerades året därpå. Till skillnad från i många andra WPA-projekt, tillkom målningarna här alltså inte samtidigt som byggnaden (vilken är från 1911, inspirerad av Hittebarnshuset i Florens, ritat av arkitekterna Oscar Wenderoth och James Knox Taylor, och uppfört i sandsten från Utah). De halvmåneformade målningarna fick ta plats i redan befintliga bågar, och är ganska små till formatet. Motivkretsen är desto mer storslagen, och skildrar Santa Cruz vid tiden viktigaste näringsgrenar: Kalkgruvorna, fisket och odlingarna av kronärtskockor och brysselkål. De klara färgerna och sammanhållna formerna vittnar om inspiration från det samtida mexikanska muralmåleriet. Konstnären hade också rest i Mexico, och lärt känna ledande muralmålare som Diego Rivera och José Clemente Orozco.

När Henrietta Shore fick uppdraget, var hon en relativt uppburen konstnär med en kritikerrosad karriär bakom sig. Hon var född i Toronto i Kanada, började redan som 15-åring studera för den kanadensiska impressionisten Laura Muntz Lyall och studerade senare på New York School of Art under amerikanska storheter som William Merritt Chase och Robert Henri. Efter att ha målat föreställande, började hon på 1920-talet att röra sig mer mot det abstrakta och liknades stundtals vid Georgia O’Keeffe (ett släktskap i uttrycket kan också ses med tio år äldre kanadensiska konstnärskollegan Emily Carr). Hon hade flera separatutställningar både i USA och utomlands, och medverkade vid grupputställningar med bland andra just Georgia O’Keeffe, läraren Robert Henri och George Bellows med flera.

Men med depressionen, dog också hennes konstnärsbana. Från 1940-talet har det varit i princip tyst om hennes konstnärskap. Hon bodde då, som många andra konstnärer, i Carmel by the Sea men lyckades inte leva på sin konst. På 1950-talet drabbades hon av en så djup depression att hon skrevs in på institution och blev kvar. Någon större uppmärksamhet har Henrietta Shore inte heller fått i vår egen tid, utom i Kalifornien där hon – på många olika orter – tillbringade större delen av sitt liv från 1913. The Monterey Peninsula Museum of Art i Monterey gjorde en separatutställning med hennes verk 1986 och hon hade en framträdande plats då Orange County Museum of Art gjorde utställningen Circles of Influence: Impressionism to Modernism in Southern California Art 1910-1930 år 2000. När Henrietta Shore dog 1963, var hon utfattig.

Steinbeck i rätt hus?

Nobelpristagaren John Steinbeck är Kaliforniens i särklass mest kända författare, inte minst beroende på att delstaten så ofta figurerar i hans böcker. På Steinbeck-museet i Salinas – National Steinbeck Center – är detta något som lyfts fram. På kartor pekas de platser i omgivningen ut som beskrivs i hans böcker tillsammans med citat. Citat är det väldigt gott om på utställningen som innehåller förvånansvärt få autentiska föremål. En del filmklipp och uppläsningar kan man däremot ta del av. Interaktion med besökaren eftersträvas med väggtexter som “När läste du Pärlan senast?” och ett bord med sockerprover som man förväntas studera med ett förstoringsglas (Steinbeck arbetade en kort period i sin ungdom med att övervaka sockerproduktion).

Museet är inrymt i en byggnad från 1998 som på ett osnyggt sätt avslutar stadens Main Street, vilken i övrigt uppvisar ett stort antal fantastiska Art Deco-byggnader, varav inte mindre än tre biografer. Det är inte lätt att göra spännande museer över författare, i synnerhet inte i en föga inspirerande byggnad och med få föremål som tillhört författaren. Skojigast är nog den husbil som Steinbeck åkte runt med i USA för att skriva reportage. Husbil är kanske inte rätt ord? Det är en så kallad “truck camper”, en bostad som man lyfter upp på truckens flak och som i USA är betydligt vanligare än husvagnar.

Två kvarter från National Steinbeck Center ligger huset där Steinbeck föddes. Huset från 1897 i Queen Anne-stil förvärvades av The Valley Guild när det hotades av rivning och öppnades för allmänheten 1974, men inte som museum utan som restaurang. Den blev snabbt ett populärt lunchställe och överskottet går till välgörande ändamål. Förutom att äta kan man få en guidad tur runt huset som är tidstroget möblerat. Trist ändå att inte detta hus blev ett Steinbeck-museum, anser redaktionen.

Avslutningsvis…

…kan meddelas att redaktionen fått besök från Sverige under julhelgen (gästskribenter i nästa nummer!). Och att dessa besökare lyckades erövra några av de första Cosmic Crisp-äpplena att nå de kalifornska fruktdiskarna. Det sprillans nya äpplet är framtaget av Washington University och beskrivs som äppelvärdens Beyoncé (“the Beyoncé of apples”). Inte nog med att det är både syrligt och sött, krispigt och saftigt – det lär också kunna hålla sig i ett år. Så länge låg dock inte redaktionens Cosmic Crisp-äpplen kvar på fruktfatet.

På återhörande!

Red.