Ingen har som arkitekten Addison Mizner (1872-1933) satt sin prägel på Floridas arkitektur. Hans byggda, spanska visioner från 1920-talet, blev genom överklassen som beställde hans hus snart ett mode över hela delstaten. Ibland faller den ur tiden. Men med regelbundna mellanrum får ”Miznerstilen” en ny renässans.

Addison Mizner (1872-1933) föddes San Fransisco men växte upp i Centralamerika, där pappan var USA-ambassadör med stationering i Guatemala. Där påstås den enligt skrönan självlärde Mizner ha fått sin kärlek till den ”spanska” arkitektur som gjorde honom till USA:s i sin tid hetaste kändisarkitekt. Han kan mycket väl ha fått mersmak under sina sju års praktik vid arkitekten Willis Polks kontor i San Fransisco. Kontoret, där Mizner småningom blev partner, praktiserade den spanska missionsstilen och agerade som sin egen entreprenör vilket gav Mizner färdigheter som han senare skulle få stor nytta av.

Efter en brokig lycksökarbana, bland annat som en tämligen skrupulös guldgrävare i Klondyke och affärsman med antikviteter från Centralamerika som specialitet, bestämde han sig för att göra karriär i New York. Där omskrivs han under 1910-talet som inrednings- och, ibland, landskapsarkitekt med stadens förmögna som främsta kundkrets. I praktiken tycks han dock ha gjort störst succé som festfixare av extravaganta bjudningar.

En kvinna i hans kontaktnät såg till att presentera Mizner för societetarkitekten Stanford White, och övertalade denne att låta Mizner utföra mindre arbeten för hans räkning. Marknaden för exklusiva byggen punkterades emellertid med första världskriget. Inte bara för att tillgången till byggnadsmaterial minskade. Det ansågs också omoraliskt att använda materialen för lyxkonsumtion.

Bristen på egna pengar gjorde att Mizner denna period tacksamt levde på andras, som resesällskap och gäst i deras hem. En skada från ungdomsåren gjorde att han helst också gjorde detta i ett mildare klimat.

Mizner var 45 år fyllda då han första gången kom till Palm Beach. Trots att järnvägsanläggare Flagler redan 1893 bestämt sig för att omvandla orten till resort, fanns dåförtiden knappt några nybyggda sommarhus på plats. Med Mizners första byggnad blev det snart ändring på det. Hans Everglades Club (1918), med symaskinsförmögne Singer som beställare, var först tänkt som rekreationshem för krigsveteraner, men invigdes som privatklubb med, under det enkupiga tegeltaket, den mest luxuösa inredning man kunde tänka sig av antika möbler, mörka trätak, mässing och kaklade springbrunnar. När inte alla som åtrådde miljön kunde bli medlemmar, föddes snart en allmän efterfrågan på privatbostäder i samma stil.

Singer blev svartsjuk då Mizner inte längre ägnade hans egna beställningar all sin tid, och stängde helt sonika tillverkningsindustrierna han etablerat för att garantera Mizner tillgång till material. Mizner svarade med att, för lånade pengar, starta egen tillverkning av taktegel, golvtegel och kakel, anlägga ett eget stenbrott med stenhuggeri och – när de äkta spanska möblerna han införskaffat under resor till Europa och Sydamerika tog slut – eget möbelsnickeri för ”antik” möbeltillverkning.

På sju år ritade Mizner ett 30-tal privata hem, kontor och affärer i Palm Springs. Mizners beställare, alltid flitigt omskrivna i skvallerpressen, gjorde i kraft av sitt inflytande hans spanska stil till högsta mode. Och samtidigt som deras beställningar stärkte Mizners aktier på marknaden, stärkte Mizners arkitektur sina beställares sociala position. Hans planlösning i villan El Mirasol exempelvis, påstås ha gett Philadelphiasocieteten trumf på hand över den rivaliserande Washingtonsocieteten, och bekräftat beställaren Eva Cromwell Stotesburys ställning som drottning över densamma. I källorna om Mizner omvittnas ofta hans kostymrepetitioner. När inredningen var klar, prövade han sin arkitektur med representationsklädda aktörer för att förvissa sig om att intrycken han ville gestalta blev starka nog. Inte minst gällde detta värdinnans paradentré från första våningen, som skulle imponera på gästerna i foajén. Inte förrän efter kostymrepetitionerna, med eventuella efterkorrigeringar, fick beställaren ta byggnaderna i bruk.

Trots att Mizner fakturerade för sin tid stora arvoden, räckte inte pengarna till att både finansiera hans smak för livets goda och betala av hans lån. Utan eget kapital kunde han heller aldrig bli så jämlik sina beställare som han gärna ville vara. Det är alltså inte konstigt att även Mizner ville försöka göra sig en förtjänst under 1920-talets spekulationsboom.

Mizner skapade ett konsortium och köpte 1924-25 ca 700 hektar mark utmed en drygt tre kilometer lång strandremsa i Boca Raton, söder om Palm Beach. Konsortiet utsåg Mizner till stadsarkitekt, och stadsarkitekten skulle enligt statuterna rita alla offentliga byggnader samt godkänna samtliga övriga projekt innan de fick bygglov. Mizner började med att rita ett stort hotell. Men sedan utvecklade han också ett tiotal småhusmodeller, om 1-3 rum och kök. Köken placerades i norr eller väster, vardagsrummen i öster eller söder. Exteriörerna var putsade. Takbeläggning var enkupigt tegel. Samtliga modeller hade solterrasser, sovverandor med balkongräcken i smidesjärn och kolonnomgärdade entréverandor. Alla inomhussnickerier utfördes i klimattålig cypress, och för golven användes kakel och Florida Pine. Samtliga byggnader ventilerades med självdrag, en egenskap som åter börjat uppskattas av ägarna till husen som idag finns kvar.

En fyra kilometer lång och 50 meter bred paradgata, Camino Real, drogs från Mizners strandhotell till järnvägsstationen i inlandet. Småhusen ritades in i en rutnätstad kvarteren däremellan.

Målgrupp för småhusen var medelklassen. Att Mizner ansåg sig tillhöra en annan kategori, framgår bland annat av att småhustomterna var ca 70 kvadratmeter, medan vardagsrummet han ritade för sitt eget hus mätte 170 kvadrat.

Det stora bakslaget kom, för Mizner som många andra, då luften 1926 gick ur den stora spekulationsbubblan. De mest kapitalstarka investerarna drog sig ur, och medelklassen följde efter. Mizner framhärdade ytterligare ett par år, men en svår orkan 1928 blev droppen som fick hans skuldbägare att till sist rinna över. Mizner gick i personlig konkurs. Sina sista år fick han åter leva på vänners nåder. Han dog 1933 i en hjärtattack.

Tidsandan som gjort en karriärs som Mizners möjlig tog slut med depressionen. Mizners uppdragsgivare förutsatte att han genom arkitektur och inredning skulle göra deras rikedomar rättvisa. Nu ansågs det inte längre lämpligt att i byggd form manifestera sin rikedom. På 1950- och 60-talen revs många av Mizners byggnader i Palm Beach för att ge plats åt nya, moderna bostäder, mindre tjänstefolkskrävande och lättare att underhålla. Andra byggdes om, bland annat revs hela inredningar ut. Mizners mörka träboasseringar, kassettak och spiselhällar byttes mot luftkonditionering och slätputsat vitt.

Med det sena 1970-talets reaktion mot modernismen föddes ett nytt intresse för 1920-talserans arkitektur. Idag finns storskaliga postmoderna nytolkningar av ”Floridaspansk” arkitektur inte bara i Palm Springs och Boca Raton. ”Miznerstilen” har spritt sig över hela Florida.

© Lena From