LESS IS MORE
LESS IS A BORE
MORE IS BEAUTIFUL
ON A MISSION
MISSION FAILED
MISSION ACCOMPLISHED
MISSION ABORTED
FÖRORTENS FRAMFART
DEN KALIFORNSKA MUREN
AVSLUTNINGSVIS…

Less is more

Uttrycket Less is more brukar tillskrivas arkitekten Mies van der Rohe och syftar på en enkel, avskalad estetik. I dessa virustider har det fått en ny betydelse. Längs de stora vägarna i Kalifornien används de ljusskyltar som annars kan rapportera om allt från försvunna barn till farliga vägförhållanden, till att påminna medborgarna om att undvika folksamlingar: “COVID-19 Less is More. Avoid Gatherings.” Fler än 700 anslagstavlor används nu för detta ändamål.

Less is a bore

Less is a bore, var den postmoderna pionjären Robert Venturis svar till Mies. Venturi förespråkade en mer expressiv arkitektur än modernismens. En av hans samtida och mest folkkära pomos (postmodernister) var Michael Graves (1934-2015). Detta av två skäl. Dels arbetade Graves länge för Walt Disney, dels ritade han massor av skojiga och användarvänliga prylar för Target – som folkliga varianter av de mer exklusiva pjäser han designade för italienska Alessi.

För Disney har han designat allt från klockor till byggnader. Mest känd av byggnaderna är förmodligen Team Disney i Burbank (1991) med de sju dvärgarna i pedimentet (gaveln under sadeltaket). Byggnadens rotonda är för övrigt en blinkning åt en av Graves inspirationskällor, Erik Gunnar Asplunds stadsbibliotek i Stockholm. I PN 12-13 2002 skrev vi om en annan av Graves byggnader som anknyter till Asplunds mästerverk: biblioteket i Topeka, Kansas. Som formgivare designade Michael Graves under perioden 1998 till 2012 fler än 500 föremål för Target, med den för Graves typiska kombinationen av humor och användarvänlighet.

Glädjande är att Graves mästerverk, Portland building i Oregon från 1982, som hotades av rivning så sent som 2014, nu renoveras och har listats på National Register of Historic Places (NRHP) – den amerikanska, nationella förteckningen över byggnader, platser och områden som är särskilt angelägna att bevara. Det tycks som att Graves postmodernism nu klarat sig förbi den farliga 30-årsgränsen (tre decennier efter ett uttrycks genombrott brukar det anses förlegat och föga bevarandevärt). Till hans mest minnesvärda byggnader hör resort-hotellet Walt Disney World Dolphin i Florida (2012), tillbyggnaderna till Newark Museum of Art (1990) och Minneapolis Institute of Art (2006), men det finns spår av honom att upptäcka i nästan alla USA:s delstater. I arkitektens födelsestad finns till exempel Indianapolis Art Center (1996). Redaktionen besökte nyligen UCSB där Graves bland annar ritat Kohn Hall och universitetscentret. Själv arbetade han under större delen av sitt liv som professor vid Princeton i New Jersey, där han emellertid inte fått rita någon byggnad. Men väl en interiör. 

More is beautiful

I veckan nåddes vid av beskedet att en av delstatens stora konstnärer gått bort: John Seward Johnson II (1930-2020). Mest känd är han för sina hyperrealistiska bemålade bronsskulpturer som finns i många amerikanska städer (och i Australien!), som det kyssande paret i Saratosa, Florida, mannen med paraply i Portland, Oregon samt tidningsläsaren i Lancaster, Pennsylvania. Mest storslagen är den jätte som tidigare försökte gräva sig upp ur marken i East Potomac Park, Washington, D.C. och som nu flyttats till National Harbor i Maryland.

Den som vill få en samlad bild av Johnson som skulptör rekommenderas företa en utflykt till Hamilton, New Jersey. I den 17 hektar stora skulpturparken Grounds For Sculpture som han anlade 1992 finns många av hans främsta verk, inte minst de skulpturgrupper han gjort efter kända impressionistiska målningar, exempelvis Edouard Manets Argenteuil 1874.

On a mission

Innan delstaten sattes i karantän, hann redaktionen med en kort resa och passade på att se några av Kaliforniens 21 missioner längs vägen: Klosteranläggningar som byggdes på order av spanska kungen i syfte att omvända lokalbefolkningen till katoliker. Spanien ägde Kalifornien då missionerna byggdes, på cirka en dagsritt från varandra (knappt fem mil). Från 1769-1823, och från San Diego i söder till San Francisco i norr. Som redaktionen tidigare berättat, förslavades urfolken på plats och sjukdomarna som spanjorerna förde med sig fick förödande konsekvenser: När missionsväsendet upphörde på 1830-talet, hade Kaliforniens urinvånare minskat från 300 000 till 20 000. Det var Mexico – som övertog Kalifornien efter självständigheten från Spanien – som sekulariserade missionerna. (Kalifornien blev nordamerikanskt först efter mexikansk-amerikanska kriget 1846-48.) Syftet var att marken och egendomarna skulle fördelas till de kvarvarande urinvånarna, men i praktiken blev det så att översyningsmännen – som skulle sköta avvecklingen – själva lade beslag på dem. 

Under mexikansk-amerikanska kriget fungerade många av missionerna som militäranläggningar. Senare, efter det amerikanska inbördeskrigets slut 1865, förlänades katolska kyrkan ägandeskapet av de flesta av dem. Idag är många av kyrkorna aktiva församlingskyrkor och många av missionerna åter fungerande kloster för franciskanorden. Broder Junipero Serra, den som anförde arbetet med de kaliforniska missionerna, står staty framför flera av dem. Missionärernas väg markeras med lampor i form av pilgrimsstavar, som står här och var utmed dagens motorvägar.

Mission accomplished

Nu var syftet med redaktionens resa inte huvudsakligen att se missioner i original, utan exempel på hur missions-stilen – mission style – tolkats i arkitektur efter missiontidens slut. Spaniens katolska frälsarambitioner måste ju faktiskt sägas ha misslyckats. Missions-stilen däremot, kan bara beskrivas som succé. Missionernas inflytande som arkitektur fortsätter att verka i vår tid, i nytolkning som samtida gallerior, byggvaruhus, apotek, villor och flerbostadshus. Några skribenter (dock inte alla) samlar samtliga omtolkningar under begreppet “Spanish Colonial Revival” – SCR – och ser 1920-talet som både start- och höjdpunkt. I boken Myth & Mirage; Inland Southern California, Birthplace of the Spanish Colonial Revival (2017) driver flera av författarna tesen att stilen fick fäste för att den fick vita, engelsktalande amerikanska burgna medel- och överklassen genom den upprättade identifikation och hemmahörighet med sitt europeiska förflutna. I stället för att koppla stilen till sitt mexikansk-amerikanska ursprung, fabricerades genom SCR en fiktiv spansk-europeisk identitet. I den nya missionsarkitekturen var materialen inte längre platsens lokala lera (adobe), och den lokala jorden gav inte väggarna färg. Missions-stilen homogeniserades i sin 1920-talstappning till vitputsade väggar, röda enkupiga tegeltak och rikligt ornamenterade entrédörrar och fönster. Och i stället för att betrakta den som typiskt lokal hybridarkitektur, kom missions-stilen att uppfattas som en importerad stil, från Europa.

 “Missions-stilen har idag satt sin prägel på hela Kalifornien”, hävdar boken där en av författarna också påstår att stilen fick fäste för att “Kalifornien, där anglo-amerikanerna kom att bosätta sig, saknade tillgång till lövskog” och därför inte kunde bygga de fabrikssågade trähus som vid sekelskiftet 1900 utvecklats till standard. Men hallå!!!, hojtar uppmärksamma läsare av Prärie-Nytt, redaktionen har ju påstått att Kalifornien har massor med skog?!  Ja. Det stämmer, vidhåller redaktionen, som börjar tröttna på författare och andra som med Kalifornien menar delstaten söder om Santa Barbara och väster om Riverdale. Med andra ord: Stor-Los Angeles. För det är bara i den delen av Kalifornien som missions-stilen dominerar.

Mission failed

Missions-stilen blomstrade som sagt på 1920-talet, med hotellet Mission Inn i Riverdale, som kanske flottaste exempel. Här misslyckades redaktionen med att göra platsstudier, på sin resa nyligen. Återstår för redaktionen att göra ett nytt besök-försök i en framtid då förhoppningsvis både den och majoriteten av mänskligheten  överlevt det i skrivande stund härjande coronaviruset.

Mission aborted

Som arkitekturstil tog missions-stilen abrupt stopp på 1950-talet, i nybyggnadsboomen efter andra världskrigets slut (eller föll den för 30-årsstrecket? Se ovan.). Kaliforniens krigsindustri hade gått i bräschen för utvecklingen av nya, moderna material som plywood och aluminium. Att mura hus med tegeltak betraktades som både mossigt och omodernt. Men under blomstringstiden hann arkitekterna med att, med stor kreativitet och lekfullhet, utveckla variationer och kombinationer av stilens elementa: Muren, den dekorerade fönsterkarmen, entrébågen och (klock-)tornet. Arkitekturkritikern Aaron Betsky skriver i ovan anförda bok att muren, som i missionsanläggningarna fungerade som försvarsmur, i missions-stilen fungerade som ett symboliskt försvar av de ekonomiska privilegier som byggherren hade förskansat sig. Tornet manifesterade husägarens betydelse. Att få göra entré till anläggningen betraktades av såväl husägaren som eventuella besökare som ett privilegium, vilket entréportalens gestaltning förmedlade. Vyerna inifrån och ut, ramades in av de ornamenterade fönsterkarmarna. I sydvästra Kalifornien, skriver Betsky, påverkade missionernas av längor kringbyggda trädgårdar också utvecklingen av bungalon. Den träbyggda inlandsarkitektur som de kaliforniska nybyggarna förde med sig österifrån, placerades som objekt mot himlen och landskapet. I Kalifornien plockades trähus-idén isär, och i stället för på höjden fördelades rummen runt kringbyggda gårdar. Ett inflytande från missions-stilen men också från de arkitekturtraditioner som Kaliforniens många asiatiska bosättare förde med sig. Sedan missions-stilen fått brett genomslag som utställningsarkitektur (bland annat 1915 i San Diego och San Francisco), fördes både stilen och dess idé om generösa trädgårdar för svalka och socialt umgänge in också i det offentligas byggande av domstolar, rådhus och bibliotek. Där har idén om trädgården faktiskt också stannat kvar, efter det att missions-stilen blev hopplöst omodern.

Det förblev den, fram till dess att postmodernismen på 1970-talet började intressera sig för den och andra gamla arkitekturstilar. Och idag går den kanske inte längre att göra omodern. Missions-stilen är en stil bland många andra för den som står inför att bygga nytt, ändra uttryck på sitt hus eller i sin hyrda lägenhet. Prefabricerade delar går att köpa i stor som liten skala på närmsta byggvaruhus. All exklusivitet är som bortblåst, vilket Aaron Betsky tycks sörja: “En arkitekturstil definierar vem du är. Det vernakulära suddar bort dig. Och så fungerar SCR idag: Som anonym bakgrund till anonyma människors liv.”

Förortens framfart

Som framgått ovan, slogs missions-stilen ut av modernismen på 1950-talet, och under den period som präglas av förortens framfart över hela USA. Arbetstillfällena ökade efter andra världskrigets slut, ekonomin blomstrade och krigsveteranerna som kom tillbaka från Europa behövde någonstans att bo med sina familjer. Den internationellt mest kända av förortsmattorna som rullades ut är Levittown New York, en av totalt sju förorter som utvecklades och exploaterades av företaget Levitt & Sons. Överstatliga krigsveteran-organisatonen Veterans Administration och bostadsdepartementet Federal Housing Administration (FHA) såg till att subventionera veteranernas husköp ordentligt och bankerna gav frikostiga lån. 1400 hus såldes de första tre timmarna när försäljningen påbörjades i mars 1947. Husen massproducerades i fabrik där arbetarna monterade husen i 27 steg. Standardutförandet blev ett tema med variationer, som alltid innehöll ett vitt staket, gräsmatta och modern köksutrustning.

Kaliforniens mest kända förortsmatta är emellertid Lakewood, Los Angeles. 30 000 besökare kom då sju olika visningshus öppnades för beskådan i april 1950. Första veckan såldes 611 hus. De följande veckorna påbörjade gjutningen av en ny husgrund var 15:e minut. Stadsdelen planerades för 17 500 villor och har idag 80 000 invånare. Till skillnad från Eichler, som sålde sina hus till samtliga som kunde betala (se Prärie-Nytt Nr 55), omfattades inte svarta och andra färgade amerikaner av de omfattande subventionerna vilka här, liksom i Levittown, var frikostiga för nyss hemkomna uteslutande vita krigsveteraner. I Kalifornien fick de jobb i kalla krigets omfattande försvarsindustri, och då inte minst flygindustrin. I det högst heterogena Los Angeles förblev Lakewood också en till nästan 90 procent helt vit stadsdel, fram till det kalla krigets slut. (På 1990-talet lades det mesta av försvarsindustrin ned, arbetstillfällena försvann och många flyttade till andra delstater för att söka jobb. Idag är stadsdelen mer blandad, med ca 50 procent vita, 20 procent asiater, åtta procent afroamerikaner och resten övriga.)

Lakewood utvecklades av de kaliforniska exploatörerna Mark Taper, Ben Weingart och Louis Boyar som “världens största utvecklingsområde”. Förutom bostäder, anlades också “världens största köpcentrum” med 10 000 parkeringsplatser. Småföretag i framkant etablerade sig här, till exempel öppnade den blivande kedjan Denny’s sin första restaurang i Lakewood 1953 (och finns kvar på samma adress, tyvärr inte i originalbyggnaden). Området fick 37 lekplatser, 20 skolor och 17 kyrkobyggnader.

Bostäderna prefabricerades rationellt, men här med till synes större variationer än i Levittown. Husen tillverkades med två eller tre sovrum, i sju olika planlösningar, och med 21 olika exteriörer i 39 olika färgställningar. Storleken varierade från 290-335 kvadratmeter. Två likadana hus fick inte byggas bredvid, eller mittemot, varandra. Gemensamt för alla, var att husen var envåniga, putsade och inredda med golv av ek, duschkabiner i glas och rostfri diskho i köket. Och att de byggdes på en 50×30 meter stor tomt.

Lakewood – Tomorrow’s City Today, annonserade välkomstskylten den där aprildagen 1950. Lakewood – Times change, values don’t, står det idag.

Den kaliforniska muren

The Great Wall of Los Angeles är en av världens längsta och mest kända muralmålningar. Det 800 meter långa verket avbildar Los Angeles historia, från tidernas början till 1950-talet, med särskilt fokus på minoriteternas berättelser. Planer finns, och resurser har skjutits till, för att fortsätta historieskrivningen in i samtiden. Initiativtagare var konstnären Judith Baca. Idén att utföra en målning på väggen till en av stadens dräneringskanaler väcktes 1974 och tio år senare kunde den invigas. Under de sex somrar som målandet pågick engagerades omkring 400 ungdomar i arbetet, tillsammans med 40 historiker och 40 konstnärer. Trots att så många varit inblandade har målningen ett sammanhållet uttryck, såväl form- som färgmässigt. Historien berättas i avgränsade scener med arkitektoniska detaljer och frilagda figurer som övergångar.

Arbetet sammanföll med Chicano-rörelsen som kämpade för den latin-amerikanska befolkningens rättigheter. Många av scenerna avbildar förtrycket av olika etniska minoriteter i Kalifornien: indianer, kineser, japaner, judar, mexikaner med flera. I bilderna skildras också gay-aktivism, samt antifascistisk och politisk kamp. Tidstypisk är bildbudskapens stora optimism, trots historiens alla horrörer.

Emellanåt får dräneringsdiket fylla (sic) sin ursprungliga funktion. Stigande vatten orsakar givetvis en del skador på målningen som senast restaurerades 2011. Den har satts upp på den nationella listan över historiska platser och får även resurser från National Endowment for the Arts (NEA). Hur det går i fortsättningen står med tanke på president Trumps nedskärningar inom kultursektorn skrivet i stjärnorna, men konstnärens uttalande från 2000 är värt att begrunda: “Public art in America has taken a shift; it’s basically becoming decorative. They’ve reduced the community process to censorship. The Great Wall, for example, could not be done today.”

Avslutningsvis…

Går det inte en dag utan att presidenten kommer med optimistiska besked till det amerikanska folket om Covid-19. Senast meddelade han att vanlig malariamedicin visat sig kunna kurera korona. En näpsig medicinsk specialist hävdade visserligen, på samma presskonferens, att påståendet var helt galet, men Trump stod på sig. Redaktionen greppar varje halmstrå och har bytt ut vårdrinken Mimosa (PN 53) mot den klassiska brittiska malariamedicinen Gin and tonic.

Cheers!