1866, samma år som den första professionella arkitektutbildningen i USA välkomnade sina första studenter, öppnade Frank Furness egen praktik i Philadelphia, Pennsylvania. Vid sekelskiftet dominerades staden helt av hans egensinniga, röda, sten- och tegelarkitektur, karaktäriserad bland annat av kolonner som komprimerats mellan tyngdlager, storskalig, abstraherad växtornamentik, fiktiva tak som kompositionella element och överdrivna detaljer.
I dag anses Frank Furness (1839-1912) i USA vara en av de första arkitekterna att skapa en genuint amerikansk arkitektur. En arkitektur med ett specifikt amerikanskt uttryck, som kontrast mot den brittiskt viktorianska gotik och franska beaux arts-tradition som dominerade under Furness mest produktiva år. En arkitektur som inte främst återspeglade drömmen om ”den gamla världen” utan i stället framtidsoptimismen i en ny värld, som under åren omedelbart efter inbördeskriget präglades av stark ekonomisk tillväxt och tekniska landvinningar.
Denna stolta status uppnåddes emellertid sent. De flesta av de nära nog 700 bankpalats och järnvägsstationer, sjukhus, kyrkor, fängelser och privatbostäder som Furness ritade under sin levnad har rivits. Inte minst under 1950- och 1960-talen, då framförallt byggnaderna i Philadelphias gamla bankdistrikt revs undan för att frilägga nuvarande Independence National Historic Park.
Faktum är att Furness arkitektur redan 1905 ansågs så utdaterad att ordföranden för Girard Bank vid sin beställning av en ny bankbyggnad uttryckligen undanbad sig Furness medverkan och i stället krävde hans kontorspartner Allen Evans som ansvarig arkitekt. Furness utfasades därefter allt mer av kontoret som gav honom allt mindre betalt, och under de senaste åren av sitt liv levde han främst av intäkterna från ett eget patent för golvplattor av gummi.
Furness var son till den inflytelserike predikanten William Furness inom The Unitarian Church, slaverimotståndare, och vän sedan barnsben med författaren Ralph Waldo Emerson. Den senare pläderade i sina skrifter bland annat för att amerikanerna skulle vända sig bort från Europa och skapa sin egen konst, baserad på den egna naturens principer och den av människan etablerade moderna ingenjörskonsten. Författaren Walt Whitman, även denne vän till fadern, kallade järnvägsingenjörernas metod att härleda järnvägarnas form från deras funktion för ”organisk”. Båda tros ha påverkat Furness tankar om arkitektur. I artikeln Hints to Designers, som trycktes i Lippincott’s Magazine 1878, hävdar han med bestämdhet: ”Var säker på att den formgivare som går direkt till naturen för att finna sina konturlinjer och färgkombinationer uppnår oändligt mycket bättre resultat än den som blint följer en mänsklig varelses exempel, hur mästerligt denne än behärskar sin konst.”
I dag härleds den organiska arkitekturens rötter av många amerikanska arkitekturhistoriker alltså just till Frank Furness, som spred sina ideal vidare genom Louis Sullivan (1856-1924, arbetade på Furness kontor en kort period 1873), vilken i sin tur spred dem vidare till sin adept Frank Lloyd Wright (1867-1959).
Furness själv utbildades i beaux art-skolans tradition vid Richard Morris Hunts kontor i New York City, där han tjänstgjorde under nästan tre år före inbördeskrigets utbrott 1861. Detta efter en kortare lärlingsperiod för Philadelphia-arkitekten John Frasers.
Under kriget arbetade Furness som kapten vid Pennsylvanias kavalleri, men efter kriget återvände han till Hunt i New York. Eftersom han förälskat sig, ville han dock återvända till Philadelphia. Därmed lade han också ned planerna på att vidareutbilda sig i Europas Paris.
Sina första arkitektuppdrag fick han inte oväntat inom faderns bekantskapskrets och 1866, samma år som han öppnade sin praktik, uppdrog The Unitarian Congregation i stadsdelen Germantown åt honom att rita församlingens nya kyrka. Från och med 1867 hade Furness kontor med olika konstellationer av arkitektkollegor, däribland John Fraser och George W Hewitt (1867-1871), John Fraser (1871-1880) och John Evans (1881-1912, firmanamnet Furness, Evans & Co levde kvar långt efter Furness bortgång).
De mest signifikanta av de verk som ännu återstår av Frank Furness hand finns i Philadelphia. Här finns flera av hans för allmänheten mindre kända verk, som den smäckert funktionella gjutjärn-tegelkonstruktionen Baltimore Ohios järnvägsdepå (1886), det stenslottsliknande klubbhuset för roddarna i Undine Barge Club (1882) och klassicistiska The Girard Trust Bank (1905), i material och form en hyllning till Roms Pantheon som Furness gjorde sent i sin karriär. Här finns också paradbyggnaderna som idag betraktas som Frank Furness signaturverk: Det stora genombrottsverket Pennsylvania Academy of the Fine Arts, ett uppdrag som han vann tillsammans med Hewitt efter tävling. (1871-76, renoverat och ombyggt av DLR Group 2017). Pampiga och mycket Furnesska Centennial National Bank, en av hans få kvarvarande banker och det första uppdraget Furness gjorde efter separationen från Hewitt (färdigställt 1876). Och så hans mest kända verk, University of Pennsylvania Library (1888-1891, idag formellt Fisher Fine Arts Library, i dagligt tal Furness Library), alla tre upptagna i National Register of Historic Places.
Det fem våningar höga biblioteket kryllar av detaljer, både utvändigt och invändigt. Exteriört skapar mönstermurning, krenelleringar och grotesker skuggspel på sandstensfasaden som glöder när solen ligger på. All kommunikation är koncentrerad till ett jämte entrén utanpåliggande trapptorn. Liksom tidigare använder Furness här järn i riklig mängd för såväl konstruktion som dekoration. Läsesalens basilikaform med sitt överljus, inspirerades inte främst av kyrkans byggnader utan Philadelphias rationella industriarkitektur. Kanske var det därför Louis Kahn, som undervisade i arkitektur vid universitetet, hellre lär ha förlagt arkitekturundervisningen till Furness bibliotek än till de avsedda ritsalarna på arkitekturskolan. Givet deras eget intresse för att experimentera med detaljer och skala, måste det ha varit en fröjd för firman Venturi, Scott, Brown att få restaureringsuppdraget inför byggnadens 100-årsjubileum 1991.
För Furness var närstudiet av (den amerikanska) naturen arkitektens viktigaste redskap och anses av vissa historiker vara främsta inspirationskälla till Louis Sullivans teorier om organisk arkitektur och ornamentik. Sullivan skriver i sin självbiografi att Furness ”skapade sin arkitektur direkt ur huvudet”. Frank Lloyd Wright utbrast när han besökte Furness bibliotek 1957 att: ”Detta är en konstnärs verk”.
© Lena From 2002